Jag går längs en stig i skogen. Det är en tidig sommarmorgon, luften är frisk, solens strålar dansar som älvor i trädens grenar.
Jag ser mig omkring, morgondaggen glittrar i det våta gräset, stigen är kantad av blomster, just en blomma tilltalar mig den liksom sticker ut och nästan hälsar på mig med sin strålande färg.
Stigen slingrar sig uppför, det susar i träden, precis som att dem pratar när jag kommer gående, doften av trädens bark och sav fyller luften tillsammans med fågelsång.
Jag tar ett djupt andtetag och står och lyssnar en stund. Jag tittar upp bland träden, där sitter en fågel och tittar på mig.
Jag går vidare efter stigen och det känns inte tungt för det finns så mycket vackert att titta på, jag sparkar undan lite stenar på stigen, så jag inte ramlar.
Efter en liten stund kommer jag till en dunge, utsikten öppnar upp och jag kan kika ut över det vackra landskapet. Här uppifrån ser människans värld så liten ut, husen är i dockskåpsmodell och även alla bekymmer minskar i proportion och känns mindre.
Här uppe på berget är själen större än allt annat.
Jag stannar till en stund och sätter mig på en sten, jag bestämmer mig för att tända en liten brasa, det finns en stenring med lite kolrester.
En bris blåser liv i elden, jag ser hur röken gör vackra figurer när den tiger mot skyn.
Jag sätter händerna över elden och låter elden hetta lite i handflatorna.
Jag låter tankarna glida i väg en stund. Jag stirrar in i elden och blir som hypnotiserad, det hettar lite på kinderna och jag dåsar till lite grann.
Det kommer någon längs stigen,jag vänder mig om, en känsla av värme och trygghet kommer mot mig, jag ser en ljus gestalt, jag inser att det är någon jag känner, någon jag har saknat. En person som inte finns hos mig längre. En Ande.
Anden kommer för att berätta allt är bra, jag är tillsammans med dem jag älskar och jag är inte ensam. Mitt bröst fylls av försoning och tröst. Anden ler och stryker mig över kinden. Ljuset är varmt och omfamnande.
Jag vaknar till, och kan nästan känna strykningen över kinden. Jag ser mig omkring, det är bara jag här, känslan sitter kvar i bröstet. jag blir alldeles varm när jag tänker på min upplevelse, var det en dröm?
Det spelar ingen roll, värmen sitter kvar precis som att jag fick en del av ljuset med mig. Jag låter ljuset fylla varje skrymsle i min kropp.
Min eld har brunnit ut det är bara glöd kvar,j ag sparkar lite sand över glöden och börjar gå tillbaka. Jag stannar till och beundrar det vackra landskapet en stund till, jag ser med beundran lite stora fåglar segla på vindarna högt upp i skyn. Jag tar ett djupt andetag, precis som att jag försöker andas in ögonblicket.
Med ro i själen börjar jag vandra sakta hem igen,